Barnfattigdom eller inte?

Rädda barnen och S försöker nu lansera frågan om barnfattigdomen i Sverige som en bärande politisk skiljelinje. Under Huddinge Demokratidagar i förra veckan ordnade Rädda barnen t.ex. ett seminarium på temat, där Margareta Forsell representerade Folkpartiet.
Som frågan artikuleras bottnar (S) och Rädda barnens argumentation i att klyftorna ökar i det svenska samhället och att allt fler blir fattiga. Det påståendet blir möjligt att försvara i och med att de båda organisationerna använder ett relativt fattigdomsbegrepp. Fattigt är enligt Rädda barnen det barn som växer upp i en familj vars inkomst är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Andelen barn som växer upp i sådana familjer – och därmed barnfattigdomen – har ökat till över 15 procent.

Samtidigt har ingen inkomstgrupp fått mindre pengar i plånboken. Låginkomsttagare i Sverige har det bättre ställt idag än förr. Det är bara det att de med en medianinkomst har fått det ännu bättre. Klyftan mellan låg- och medelinkomsttagare har ökat i Sverige - vilket var den politik Alliansen gick till val på både 2006 och 2010, att arbete och flit ska löna sig. Oppositionen saknar en jobbpolitik som är det allra viktigaste för att komma till rätta med ekonomisk utsatthet bland barn.

DN:s ledarskribent Martin Liby Alonso skriver här om barnfattigdomen, som egentligen inte tycks handla om fattigare familjer utan om den minskande sociala rörligheten. Det är en litet äldre artikel (juli -11) som absolut fortfarande är relevant.

"En alternativ indikator är kopplingen mellan social bakgrund och studieresultat. Ett svagare samband tyder på högre social rörlighet. Skolverket har konstaterat att den kopplingen har förstärkts det senaste decenniet. Det antyder att den sociala rörligheten sjunker.", skriver Martin.

Att arbete och flit ska löna sig kräver att alla ska kunna göra resan uppåt i samhället. Hur ökar vi den sociala rörligheten - möjligheten att lyckas?
Inte är det med bidrag till låginkomsttagare - en politik för att sminka siffror och tämja verkligheten. Istället handlar det om att bryta segregationen - både i Segeltorp och i Vårby, tycker Folkpartiet. Det handlar om att se till så att människor får jobb (= inkomst, språk och tillhörighet) istället för att sitta fast i utanförskap och passivitet. Det handlar inte minst om att fortsätta det långsiktiga och strävsamma arbetet med att bygga upp den svenska skolan - så att den sociala rörligheten fungerar.
Sverige behöver en kunskapslinje vid sidan om arbetslinjen om sociala strukturer ska kunna brytas.

Hanne Kjöller skriver.