Idag överlämnar Missbruksutredningen (SOU 2011:35), ledd av Gerhard Larsson, sitt slutbetänkande "Bättre insatser vid missbruk" till regeringen och närmast till statsrådet Maria Larsson. I betänkandet föreslås en genomgripande reform av den svenska missbruks- och beroendevården genom totalt 70 förslag inom åtta reformområden. Se pressmeddelandet här
Utredningen menar bl.a. att individens makt över sin behandling måste stärkas, behandlingarna ha ett tydligare fokus på medicinsk evidens, och att kunskap om verkningsfulla behandlingsmetoder vid olika typer av missbruk måste spridas bättre genom vårdsystemet och mellan berörda myndigheter. Tydligare kvalitetskrav och kontroll för behandlingshem, satsningar på forskning på missbruk m.m. är likaså välkomna förslag.
Precis som Birgitta Rydberg gläds jag över att utredningen pekar på behoven av ett mer evidensbaserat stöd vid behandling av missbrukare, bättre psykologiska bedömningar och bättre läkemedelshantering. Detta är nödvändiga insatser för för att ge god vård åt fler missbrukare, som ofta har dubbeldiagnoser med både psykiatrisk sjukdom och missbruk. Dessutom bör naturligtvis också personer med missbruk få sina rättigheter till god vård fastställda i en vårdgaranti.
Mer skeptisk är jag till den del av förslaget som väcker störst uppmärksamhet: en överflyttning av huvudmannaskapet från kommunerna till landstingen. Detta utifrån att massiva omorganisationer tenderar att medföra horder av problem där de i störst behov av stöd ofta drabbas hårt. Min uppfattning är att huvudmannaskapet även fortsättningsvis bör ligga på kommunerna som har ansvar för en stor del av det sociala skyddsnätet, och som redan har både förutsättningar och kompetens att arbeta med den psykosociala problematik som finns vid missbruk. Detta är viktigt både för den som försöker ta sig ur ett missbruk på ett framgångsrikt och hållbart sätt och för hennes eller hans anhöriga. I familjer där någon missbrukar far barnen ofta illa trots att missbrukande föräldrar – precis som alla andra föräldrar - mer än något annat vill det bästa för sina barn. Kommunerna är klart mer lämpade att stötta hela familjen i situationen än vad landstingen är. Ur barnperspektivet skulle en överflyttning av huvudmannaskapet vara katastrofal, enligt min mening.
Landstingen ska givetvis sköta det som främst handlar om vård men andra delar av missbruksvården, som HVB-hemmen, passar bättre hos kommunerna som har hand om en stor del av det sociala skyddsnätet. Därmed inte sagt att landstingen kan göra mycket mer, inte minst vad gäller att fånga upp personer som har ett riskbruk och att snabbt hjälpa dem vidare till vård. Tidsperspektivet vid behandling av missbruk är A och O.
Stora omorganisationer tar enormt med tid och resurser, och för att uppfylla Gerhard Larssons önskemål krävs ett genomgripande lagstiftningsarbete vilket också det tar tid. Bättre är kanske att se de goda exemplen, som Stockholm, och se hur kommuner och landsting kan utveckla fungerande former för samverkan.
Jessica Ericsson
Ledamot i landstingsfullmäktige och ersättare i sjukvårdsstyrelsen Söder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar